elissaslife.blogg.se

Känslan av besvikelse, den är så stark. Känslan av att någon som betyder så mycket sviker dig med något så stort att det känns som att ditt hjärta vill byta plats och åka ner till fötterna istället.. Att en person du bryr dig så mycket om, som du skulle kunna göra allt för, tvivlar på dig. Ifrågesätter din lojalitet, din ärlighet och din förmåga till att hålla hemligheter. När en av dina bästa kompisar säger att den inte kan lita på dig. Det känns som att allt du någonsin byggt upp inom vänskapen helt plötsligt rasar, och all den tid man spenderat tillsammans helt plötsligt gått upp i rök. Kul att det man tror man är så säker på, kan visa sig vara helt fel. Visar sig inte vara ömsesidigt utan bara från en synvkel. Ett håll. En sida. Min sida. Det gör ont att veta att det finns folk du litar på till 100 som inte litar på dig. Det gör bara så himla ont, enda in i hjärtat. Så djupt att det inte är sant. 

Det går åt båda hållen. Det gör minst lika ont, om inte mer, när en person man litar på till 10000000 går och gör dig besviken, och bevisar att man inte kan lita på den. Man kan vara rädd för att bli sårad hela sitt liv, men sanningen är att man aldrig kan komma undan det. Inte föralltid.. 

Min nya upptäckt! Hur kan han sånna otroliga artister finnas där ute utan att jag vet vilka dom är!! Nu är Han iaf på min "ny artist" lista! Och han stiger med raket fart! <3

Min förebild. Många har jätte stora kändisar som förebilder, eller deras mamma. Vilket är jätte vanligt. Men mina förebilder är inte kända alls, inte på det sättet iaf. Jag ska lista upp mina största förebilder och varför. 

 

1- Min största förebild är min kusin. Hon är 3. Varför? Jo, för hon har cancer. Hon får ta hemska mediciner 3 gånger om dagen. Hon får åka in till sjukhuset i timmar varje vecka, hon har ont ändå klagar hon inte. Hon ber om enkla saker och hon gick från en energi boll till en tyst liten nalle som bara sitter där. Ändå kämpar hon vidare. Hon kommer bli bra snart, för hon är så stark! Hon är 3 och har gått igenom mer än vad jag har under hela mitt liv.

 

2- Min faster Diana. Hon är en av dom starkaste kvinnorna jag någonsin mött. Hon är inte bara sjukt stark, utan jätte snäll, rolig, smart och hur snygg som helst! Jag har sett upp till henne sen jag var jätte liten. Dagen hon gifte sig och flytta har jag bara vuxit närmre henne, hon är den bästa fastern i världen. Och den som vill säga emot eller protestera kan hålla tyst och gå. Hon är bäst! 

 

3- Min morbror. Han är en av världens snällaste, omtänksamaste och generösaste människorna på den här jorden! Jag älskar honom till världens ände! Jag skulle inte kunna be om någon bättre människa att ha i mitt liv! Han är bäst! Han är polis, sen jag föddes har jag alltid haft hög respekt för poliser, militärer, brandmän osv, dom sätter sitt liv på spel varje dag för att rädda våra! Han tränar blivande poliser och han är högt uppsatt inom polis styrkan. Han jobbar och sliter och han gör allt för sin familj. Han är och kommer alltid vara en av dom viktigaste männen i mitt liv.

 

4- Den enda mannen i mitt liv just nu. Min pappa. Han har gått igenom så mycket och ändå lyckats så sjukt bra! Han är den bästa mannen i världen! Om min man är hälften mannen som min pappa är kommer jag leva som en prinsessa. Min pappa har lärt mig lojalitet, ärlighet och ansvar. Han har format mig till den kvinnan jag är idag, och utan honon vet jag inte vad jag skulle göra. Han är den bästa pappan i hela världen! Vi bråkar, vi båkar rätt ofta. Men det spelar ingen roll för det är glömt och förlåtet några minuter efter att vi bråkat klart. Han är bäst! 

 

5- Den kvinnan jag bokstavligt inte skulle vara här utan. Min mamma. Hon är den viktigaste kvinnan i mitt liv, och hon är den starkaste, jobbigaste, envisaste, underbaraste, mest irriterande och framför allt bästa människan på den här jorden! Även om jag inte vill erkänna det, så är jag riktigt lik henne på många sätt, inte bara utseendemässigt. Utan personlighetsmässigt också. Jag är minst lika stark, jobbig, envis, underbar och irriterande som henne. Hon har lärt mig allt jag kan, allt jag vet och hon har lärt mig att stå på mig. Att ta hand om mig kan verkligen inte vara enkelt! Jag är en riktig pain in the ass ganska ofta. Jag är orolig att hon ska drabbas av en hjärtinfarkt någon gång pga, mig. Jag vet att jag är en riktigt jobbig människa och ändå älskar hon mig mer och mer för varje dag. Det är det som förvånar mig så mycket. Hon är så underbar och även om vi också bråkar riktigt mycket vissa dagar så vet jag att hon är den första att vara där om jag behöver hjälp, hon är den första som skulle ta sitt liv för mitt och hon är den första som skulle stå där och spöa skiten ur någon som gör mig illa, hon skulle fullständigt skita i polisen, fängelse osv.. Hon skulle ta allt, bara jag är säker. Så länge jag mår bra, är hon glad. Och det är just det som gör henne så bra, hon gör allt för mig. Och jag skulle verkligen inte tveka när det kommer till henne också! Jag vet att jag i framtiden kommer att vara läskigt lik henne, men det skulle inte göra mig något. Hon är ju den bästa någonsin, och varje gång vi bråkar så blir jag lite ledsen just pga att jag är så jobbig. Även om jag inte säger det här tillräckligt ofta till henne så älskar jag henne över allt i hela världen! 

 

Jag skulle kunna lista upp en hel bibel om folk i min familj som jag ser upp till, jag skulle kunna skriva 3 biblar om varför. Men jag nöjer mig med topp 5. Utan dom här skulle jag inte vara den jag är. Dom har lärt mig allt jag kan och är, allt från att vara ödmjuk till lojal. Att vara tacksam för vad man har och ta vara på varje minut man har. Att tacka Gud för att man mår bra, är frisk och har tak över huvet. Dom har lärt mig att styrka inte bara är muskelmassa utan hur envis man är för att lyckas. Att kämpa vidare fast det är svårt och fast det gör ont. Att ALDRIG ge upp! Dom ger mig glädje, sorg och allt där i mellan. Det finns inget jag skulle kunna göra utan dom. Det är dom som lär mig varje dag, dom formar mig varje dag, dom ger mig allt jag behöver. Dom ger mig kärlek. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur mycket jag älskar dom här människorna men jag ska korta ner det och bestriva dom med en mening.

Dom betyder allt, utan dom är jag inget och jag älskar dom mer än männiksor någonsin kommer förstå. 

Jag vill inte veta hur jag skulle vara nu utan dom. Även om vi inte alltid kommer överrens och även om dom kan vara jobbiga, så är dom jobbiga på det bästa sättet man kan vara det på just för att dom är bäst! 

 

Puss xx

Asså den här låten är så sjukt fin. Jag förstår inte hur man kan ogilla den här! Det här är låten som seriöst får mig att gråta! Så vacker! 

 

Hur kan den här ha funnits så här länge utan att jag sett den?! OMG! Min nya nötar låt! 

Love it!! xx

Puss xx

Varför gör folk en sån stor grje av att dricka? Kan man inte ha kul fast man är nykter? Jag fattar inte... I JUST DON'T GET IT!!! -.-'' Men jag dricker ju inte så det kanske är därför.. Aja,. Det här skulle vara kul att göra. 

Puss xx

Ont. Ja, det gör så ont. Det här inlägget kommer vara det svåraste någonsin. Jag ska skriva allt. Få ut allt ur min hjärna, lätta på mitt hjärta. bara för att kunna slappna av. För att kunna leva fullt ut. För att kunna andas. För att kunna le, på riktigt. Ska släpppa ner alla väggar. Stå naken inför världen, rädd men ren. Ska släppa ner allt jag byggt upp och vara helt ärlig. För första gången i mitt liv, ska jag skriva ner det som finns i min hjärna och hjärta. 

 

När man frågar hur jag mår brukar man få ett halvt ärligt svar. "Jag mår bra." Den där meningen. Den där uttjatade meningen. Hur ska man annars svara när man inte längre vet? Hur ska jag svara när allt jag vill göra är att hoppa över frågan. När man frågar hur jag mår är allt jag vill säga "jag vet inte" Jag använder det ibland. "Jag vet inte, har inte känt efter" är ett svar man kan få av mig. Och det är den enda meningen som är närmst 100% ärlighet. 

 

Jag kan inte känna vissa känslor längre. Låter skumt, I know. Men det är sant. Jag kan inte känna saknad, och inte sorg. Jag kan bara känna sorg för stunden, men inte längre än en dag och en natt. Jag kan inte känna saknad alls, oavsett vem personen är. Jag saknar inte min farmor, den viktigaste personen i mitt liv, jag saknar inte mina kusiner, jag inte sett på 2 år, jag saknar inte min mormor, som jag älskar över allt. Jag saknade inte ens min mamma när hon va borta i 2 månader. Jag kan inte känna saknad över huvetaget. Även om jag försöker. Jag kan säga det till folk som säger det till mig, men jag kan aldrig mena det för det är en känsla jag slutat känna för länge sen. Jag kan inte heller känna sorg. Sorgen att min farmor är borta försvann dagen efter hennes begravning, sorgen över att en kille krossat ens hjärta försvinner dagen efter händelsen. Jag känner mig jätte elak för att jag inte kan säga till folk, "jag saknar dig också" och mena det. För sanningen är den att jag inte kan göra det. Jag kan inte sakna någon eller vara ledsen över något som hänt. Jag kanske vill träffa en människa som jag inte sett på länge, men det är inte p.g.a. saknaden för personen. Och jag låter jätte hemsk om jag säger det till folk, men vad ska jag göra, shit happens, och spåren av det är det här. 

 

Varför jag inte kan känna saknaden är för att jag tvingat min hjärna att stänga av den känslan. Jag stängde av den tidigt för att slippa sakna mina kusiner i alla andra länder dom bor i. För att inte behöva gråta varje gång jag ska åka ifrån någon oavsett vem det är och vart jag ska. För att slippa må dåligt över att en person jag har haft i närheten plötsligt försvann. Jag stängde av den för att kunna se fram emot att se dom igen och för att kunna vara glad,

 

Varför jag inte kan känna sorg är av nästan samma anledning. Jag har varit med om mycket. Mycket som varit dolt. Ingen vet, inget såg, ingen hörde förutom dom iblandade. Jag teg för att jag inte orkade med att prata om det. Jag var en duktig flicka och lyssnade på vad jag skulle göra. Låter som sexuella övergrepp, men nej det var det inte. Tackar jag Gud för. Jag har blivit taffsad på, utstött, nertryckt och slagen. Jag har fått höra att jag suger att jag inte duger och att jag inte är värd något. Folk har lekt med mina känslor för mitt utseende och fått mig att tro något som inte fanns för att komma åt min kropp. Jag har fått mitt hjärta krossat ett X antal gånger för att jag inte vill ligga och jag har blivit behandlad som luft för att jag sagt ifrån. Jag har haft ätstörningar, depressioner och självmordstankar. Jag har mått skit i dagar, men ingen märkt det för att jag spenderat år på att bygga upp ett leende som kan lura en lögndetektor. Jag kan säga och göra vad som hellst och få folk att tro på det. Jag har spenderat så mycket framför spegeln för att få mitt leende att se äkta ut. För att få folk att tro på det. Jag har varit med om saker som folk kanske inte tycker är något. Men för någon med krav över huvet, med saker planerat hela tiden och ett krav att göra alla glada blir det för mycket. 

 

Jag har sagt emot men ingen lyssnar. Vem ska lyssna på lilla mig liksom? Allt jag säger är ju så obetydligt, det jag säger menar jag ju inte. Jag är ju inte så viktig. Jag har blivit påhoppad av ett flertal killar på en och samma gång för att jag inte ville att dom skulle röra mig. Jag blev nertryckt till golvet och blev taffsad på ställen man inte bör bli taffsad på emot sin vilja. Folk ser mig som vandrande bröst och rumpa. Det är det dom flesta ser. Allt jag säger är det ingen som bryr sig om så länge jag har en tillräckligt urringad tröja. Eller tillräckligt tajta byxor så rumpan framhävs. Jag är säker på att mer än 90% av alla mina killkompisar skulle inte ens pratat med mig om jag var planka och jag är säker på att nästan ingen av dom vet vilken ögonfärg jag har, men har listat ut vilken kupa jag har på min bh. Vissa är min kropp allt dom ser. För vissa är inte personliga gränser någon dom bryr sig om. Att veta det här men inte kunna göra något åt det är ren tortyr om man låter det påverka en. Därav har jag slutat bry mig för att jag är van, japp, det är nog det rätta ordet för det. Jag är vin vid den skit som jag har i mitt liv. Det är en hemsk tanke, att vara van vid att få massa skit. Men det är jag. Därav känner jag ingen sorg i mer än en 24 timmar. Ibland mindre, men aldrig mer. 

 

Jag har så många människor i mitt liv som inte bör finnas där, ändå kan jag inte finna hjärtat till att ta bort dom. Jag klarar inte av att göra en person ledsen, det är mot min natur. Jag kan inte se en person ledsen och veta att det är mitt fel. Ändå slutar det med att det är jag som blir ledsen när jag försöker göra dom på bättre humör. 

Jag var splittrad inuti i flera år, jag fick svårt att lita på en människa utan att ha mina aningar om att den kommer göra mig besviken, mitt hjärta förblev stängt som ett kassaskåp med förlorad kod. Jag kunde inte släppa in någon i där. Vissa tycker det är konstigt med tanke på att jag är en sån varm och älskade person. Jag kan närligen ge kärlek till människor, men jag tillåter inte någon ta den kärlek som kan definieras som kär. Jag har riktigt svårt att hitta någon jag vill ge den lilla biten till. Gör jag det så är det inte fullt ut heller. Inte förän personen bevisat varför han ska få den. 

 

Förra året var jag ett skäppsbrott, ett gammalt, övergivet, skattlöst skäppsbrott. Jag var äcklad av mig själv, det jag såg i spegeln dög inte, det var itne bra. Det var fult, äckligt, sönder rört och smutsigt. Jag orkade inte titta på mig själv. Jag kunde le, skatta och vara glad, men det var sällan helhjärtat. Jag ville försvinna, ta första bästa tåget ut ur livet, jag kände mig som en börda och jag hatade min kropp, mitt utseende, hela jag. Jag hatade mig själv. Men så fick jag tänka vad som egentigen betydde något i livet, därav försvann min känsla för sorg totalt. Jag har dom bästa kompisarna i världen.

Jag smsa några igår kväll. På smset stod det "Vad skulle du göra om du fick reda på att jag skar mig" 

Svaren var det gulligaste någonsin.
Jag fick svar som "Blivit orolig och undrat vad du gjort" 

"Jag skulle bli jätte orolig och fråga varför du ens gjorde de och vad som fick dig att göra det mera. För jag bryr mig om dig och vill inte att du ska få sånna fula ärr som jag har" 
"Jag skulle bli jätte ledsen! Och vilja hjälpa dig" 

"Omg om jag hittar ärr och skit kommer jag döda dig" 

Fick några jätte gulliga svar och förmodligen en del sura miner över frågan. Men Hur mycket mina kompisar bryr sig om mig är något jag aldrig tar för givet. Det är för dom och min familj som jag fortfarande lever. Jag slutade leva för min egen skull för länge sen. Men nu är livsglädjen tillbaka och jag lever för mig själv mer och mer för varje dag. Utan min familj och mina underbara vänner är jag inget, och jag kan aldrig tacka dom nog för att dom räddat mig. Utan att över huvetaget veta om det. xx

 

Älskar den här! Tycker att alla borde tänka såhär! Fatta underbar värld vi skulle leva i då! Ooh! <3

Puss xx

Igår blev det inget "jag tycker och tänker inlägg" för att jag var sjuk! Det var hemsk och jag trodde jag skulle dö! Men för att göra något och be om ursäkt, så lägger jag upp en otroligt vacker bild istället!

I söndags var jag på ingen mindre än BRUNO MARS!! Nu ska jag försöka kortfatta konserten och mina favoriter ur den. Eftersom att alla var så sjukt bra (!!!!) så kommer det här bli riktigt svårt. M3n

 

#1- Låten han öppnade med var Moonshine. Vilket även är namnet på turnén. Den var så sjukt bra. Den är liksom till och med bättre live, vilket man inte kan tro eftersom att den är så sjukt bra på skiva. 

 

#2- Natalie, en av mina absolut favorit songer som aldrig kommer sluta finnas på min spellista! Den är så underbar och jag har nog aldrig dansat så sjukt mycket på en konsert ever. Den är bara så sjukt bra att man aldrig får nog av den. Speciellt inte när han själv sjunger den så perfekt som han är!

 

#3- Treasure, också en favorit. Och när han dansar *__* Ooooh myyyy goooood! Höll seriöst på att falla ihop till en hög! Han var så underbar! Eller det är han alltid men jaja. Låten hade sån bas och det bara eka i hela lokalen och alla var på sin fötter dansade, till och med 40-åriga damen bredvid mig rörde på kroppen! 

 

#4- Show me, en av dom absolut skönaste låtarna i världen. Asså den är ju reggae, så det är svårt att inte bara gunga med till den. Oh den var så bra. Och hans moves! Asså jag pallar inte!! Oooooh *______*

 

#8- Grenade. Behöver jag säga mer? Det var den där låten som fick mig att falla för honom från början. Jag älskar den så sjukt mycket så det är inte sant! Oh, still my love! <3

 

#9- Just the way you are. Asså den här låten. Jag har typ sagt "jag älskar den här låten" på typ varje låt men den här. Den här ÄLSKAR jag verkligen! Speciellt eftersom att han sa "den här är till alla er underbara männiksor där ute" Då ba OMG jag älskar dig! Ja det var typ allt jag har att säga, man behöver inte säga mer.

 

#10- Locked out of heaven. Den här låten sviker en aldrig. Är man ledsen, börjar man skratta och dansa. Tårarna försvinner. Man börjar bara le, den här är nog den mest spelade låten på min Bruno Mars lista. Jag kan inte sitta still när jag hör den, det går inte! Så jag gör motsattsen och dansar istället! :D 

 

Det här va bara 10 av dom låtar han körde! Dom kom i den ordningen, men det finns låtar som kommer mellan vissa. Han körde även 3 extra nummer och han skrev Jag älskar er, flera gånger. Det var underbart! 

Jag hade så sjukt roligt där och vill verkligen tillbaka! Han är precis som Olly Murs är bara att Bruno är från Hawaii. Båda är lika underbara och underhållande och låt oss inte ens börja prata om hur snygga dom båda är. Iaf så har Bruno en lite större del av mitt hjärta eftersom att jag gillat honom lite längre. Han är till och med snyggare i verkligeheten! Jag fattar inte hur det ens är möjligt! Konserten var bara helt underbar och så värd all väntan! Köpte en tjocktröja också, slösa onödigt mycket pengar, men det var så värt det! Oh vad jag älskar det! Har till och med på mig den nu x) 

Lyckad dag. Börjar med att jag inte orkar gå upp, så jag bestämmer mig för att ta den senare bussen. Bussen blir då 15 min försenad, vilket gör att jag kommer exakt i tid till lektionen och inte hinner göra klart en uppgift jag ville bli klar med. När jag då är påväg till lektionen halkar jag ner för trotoarkanten precis när en bil är påväg, vilket då leder till att jag blir tvungen att springa över gatan när jag hade planerat att vänta. När lektionen väl börjat får vi reda på att vi måste jobba med en uppgift jag inte gillar. Yey, mitt liv! -.-'' Nu ska jag jobba vidare med skiten... 
Puss xx