elissaslife.blogg.se

Hej kära bloggbok! 

 

Jag har tänkte väldigt mycket på en sak. Förhållnaden och femenismen..
I dagens samhälle tycker jag att det är för få människor som sätter vikt på förhållanden och på äktenskap nu för tiden. 

 

Jag förstår hela den här "självständiga, feministiska och klarar allt själva, who needs a man" grejen liksom. Det är inte det som jag syftar på och jag förstår också hela den här "Jag får göra vad jag vill med min kropp, jag får ligga med hur många jag vill och ingen får säga ett skit" grejen också. Men vem sa att man blir en mindre feminist för att man gifter sig? Eller att man måste bli mindre självständig för det? 

 

Det finns en tjej som jag av en slump började följa på facebook. Hon är så otroligt stark och har såna åsikter där man ba tänker "SLAAAAY!!" Hon är självständig, feminist och hon har självförtroende samt highlight on fleek! Hennes motto är "Slay them with glow" och hennes instagram feed lyser upp din vardag. Hennes bilder är utmanande och hon är inte rädd för att stå på sig! 

 

Varför jag pratar om henne? För hon är nämligen en flickvän! Hon är allt jag nämnde tidigare och hon är i ett förhållande! Det gör inte henne mindre av något för det? Jag tycker att människor som sackar massa skit om att tjejer måste vara si och så för att uppnå "kraven" av att vara feminist, ska bara hålla tyst! Varför ska man behöva välja? Mellan att raka sig eller vara feminist. Mellan att älska någon eller att vara självständig. Mellan att fråga sin pojkvän om dens åsikt eller vara självsäker. 

 

Varför kan man inte vara allt? 
Jag är gift, jag frågar min man om hans åsikt, jag överlägger med honom innan jag tar beslut. Varför? För att han är min man och den personen jag har lovat att älska och dela mitt liv med. Jag bryr mig om hans åsikt och vad han tycker och tänker. Jag bryr mig om att han ska vara nöjd och glad precis som det är med mig. Han frågar om min åsikt och överlägger med mig innan han tar ett beslut. För att han bryr sig om min åsikt och det jag tycker och tänker. Det för inte mig mindre självständig, eller mindre feminist bara för att jag ber om en mans åsikt. Jag älskar min man till döds, det gör inte mig mindre av en egen individ. Det är som att säga att om man älskar sin pappa så är man inte feminist. Sjukt eller hur? 

 

Varför ska det då vara annorlunda med en respektive? Nu har inte jag tagit upp honomsexualitet. Ska vi prata om det så låter det lite som "Du kan inte vara feminist för att du är bög" Eller "Du är den ultimata feministen för du är lesbisk!" Ehhmmm What?! Att vara feminist är att man står upp för människors lika värde. Man vill att alla ska behandlas lika oavsett bakgrund, kön, eller sexuell läggning. 

 

Jag är självständig, jag är min egen person med egna åsikter. Jag har ett starkt självförtroende. Jag rakar mina armhålor och mina ben när jag känner för det. Jag gör det som gör mig glad! När vi ändå är på ämnet; vad tusan är det för fel med att man som tjej mår bra i sig själv?! Varför kan inte jag säga att jag är snygg? Direkt när man ens antyder en gnutta självälskan så börjar pratet "du är si och du är så" Man blir kallad ego och bitch, man blir helt plötsligt en attentionseeker och man blir en prostituerad. Man blir allt möjligt bara för att man klär sig som man tycker ser snyggt ut på en, eller som kanske är lite utmanande och mår bra i det! 

 

Varför ska det vara så svårt att låta människor må bra?! Killar dömer och tjejer dömer! Men killar dömer inte killar på samma sätt som killar dömer tjejer. Tjejer dömer inte killar på samma sätt som de dömmer varandra. Det är svårt nog att vara tjej i dagens samhälle utan alla dessa krav som sätts av andra tjejer! Jag måste få fråga, vem tusan gav dom tronen och fått dom att tro att dom är drottningar av allt? Liksom vadå är jag inte bra nog som kvinna nu när jag är gift? För att jag väljer att inte lägga upp en bild på min rumpa på instagram? För att jag väljer att ha på mig shorts når längre ner än min rumpkant? Duger inte jag för att jag faktiskt mår bra i mig själv och för att jag är en wifey? För att jag mår bra utan smink och inte är lika duktig som andra att sminka mig? 

 

Kan människor bara sluta sätta massa stämplar på varandra och låta alla vara som de vill!
Vill du ha smink? GO FOR IT!
Vill du vara utan? KÖR! 
Vill du ligga med 10000? DIN KROPP! 
Vill du vara oskuld till äktenskap? STARKT JOBBAT! 

Vill du raka dig? LENA BEN FOR THE WIN!
Vill du inte raka dig? MER VÄRME UNDER VINTERN!

Vill du vara singel? DO YOUR THING! 
Vill du vara i ett förhållande? MYSA HELA VINTERN LÅNG! 

 

INGEN ska kunna berätta för dig att du är si eller så för hur du väljer att leva ditt liv! Att ge en åsikt är en sak men att bete sig illa mot någon för hur de väljer att leva är en annan! Du är inte mindre feminist för att du är i ett förhållande och inte gillar kroppshår. Att vara i ett förhållande är det bästa som jag vet, jag är en förhållande typ. Jag vet inte hur man är singel.. Det finns inget jag inte kan göra i ett förhållande som jag kan göra när jag är singel och tvärtom. Jag lever mitt liv på bästa sätt, bara att jag har en partner in crime vid min sida 100% av tiden! Men jag är inte mindre feminist för det! Att vara feminist är en sak och extremist en annan. Det är aldrig bra att vara extremist oavsett inom vad det är. 

 

Jag länkar Madeleine Elizas YouTube här! Hon är så otroligt inspererande och stark och hennes insta länkas här! Låt henne lysa upp ert instafeed! 

Hon är femenismens syster och hon har ett förhållande. Det har inte gjort henne mindre femenist. Om något har hon puchat på ännu starkare! 

 

Puss xx

Kära Bloggbok. 

 

Idag är det åsiktsonsdag, jag tänkte att jag skulle börja med den igen då det händer så mycket i världen just nu och jag har så mycket åsikter om allt som händer. Som comback ska jag börja med att nämna det känsliga men ändå såå otroligt viktiga ämnet "psykisk ohälsa" och the topic of the day blir terapi. Parterapi för att vara exakt. 

 

Jag tycker att vi pratar så mycket om psykisk ohälsa, inte tillräckligt kanske, men mycket. Men det görs ju inte så mycket åt det, samt att det kan vara ganska svårt att få hjälp med det. Eftersom att psykisk ohälsa tillkommer i många former ska jag idag ta upp den som är, enligt mig, den vanligaste typen man stöter på. Nämligen depression. Men även som jag nämnde tidigare är det terapi som blir huvudämnet idag. 

 

Parterapi är en super bra idé när det kommer till problem i förhållandet, då man verkligen kan ta reda på djupet av problemet är samt att man kan få jobba på det istället för att bara göra slut och gå vidare till någon annan. Tyvärr är det ju många idag som blir deprrimerade av att vara i ett trasigt förhållande. Man känner sig otillräcklig och man känner sig dålig och man mår skit då man känner att allt man gör är fel. 

 

Det som jag tycker är problemet är att alldeles för många kännner på det sättet och grunden av det kan bara vara en missförståelse mellan parterna. Men man vet inte hur man ska prata om det och sen blir allt bara fel. Eftersom att vi människor har den tendensen att missuppfatta signalet, och ibland handla utan eftertanke, så sker det lätt att man kan göra det samma i ett förhållande. Nu pratar jag absolut inte om ett destruktivt förhållande då någon blir både fysiskt och psykiskt skadad. Utan jag syftar då på de förhållanden där man bråkar som alla människor, framförallt par, gör. 

 

Det andra problemet jag ville ta upp under denna topic med "psykisk ohälsa och terapi" är att terapi har fått en så dålig klang. Säger man att man går på terapi så tror folk att man är galen. Men ibland behöver man bara prata av sig till en utomstående person utan någon personlig koppling till det som gör att man mår dåligt. Någon som kan lyssna och se saker du eller någon i din närhet inte kan se. 

 

Det är inget fel med att söka hjälp när man mår dåligt. Det är inget fel med att uppsöka hjälp när äktenskapet elller förhållandet går i dalar. Utan det är bara possitivt. Man får hjälp att ta vara på varandra och på sig själv. 

 

Jag fick denna tanke när jag jobbade häromdagen när jag tänkte på vad jag skulle skriva om idag och vart jag skulle börja. Då nämner en kund att han går på parterapi (det var relevant till samtalet när vi prata om tid) och denna idé slog mig. Jag tänkte "gud vad naturligt han säger det" och sen tänkte jag, varför skulle det inte vara det? Vad är problemet med att gå i terapi? Varför har det blivit så att jag har börjat bli förvånad när folk säger det? Det ska vara lika naturligt om att man säger att man går på parmassage liksom. 

 

När jag gjorde lite forskning för att få se utbudet av parterapi platser så blev jag förvånad över hur många platser det finns. Samt hur lite reklam de gör för alla dessa platser. Eller är det bara jag som missar alla reklamer? Iaf ett ställe jag fastande på var denna: Hemsidanfinnshär 

Jag tycker dom har stort utbud på andra terapi former också, så jag rekomenderar att läsa om det!!

 

Puss xx 

Ja, det var ju alla hjärtans dag igår. Yeeey, eller? Nej. 

Jag ska skriva om varför jag inte tycker alla hjärtans dag är något så speciellt. 

 

Nu är det såhär att under hela min uppväxt har jag förknippat alla hjärtnas dag med min farmors födelsedag. Vi har alltid firat henne den dagen och vi har även alltid fått något litet av våra föräldrar. Gulligt? Ja självklart. 

 

Nu kommer vi till varför jag tycker att alla hjärtans dag är så överdrivet. Jo, för att vissa människor verkligen tror att det är den dagen då man MÅSTE ha kille/tjej, och man MÅSTE göra något stort osvosv. Jag tycker att alla hjärtans dag ska handla om kärlek. Då menar jag inte bara till någon du är tsm med, utan då menar jag till alla.

 

Förstå hur underbart det skulle vara att gå på stan, på alla hjärtans dag, så kommer någon helt främmade människa fram och ger dig en ros och önskar dig en glad alla hjärtans dag! Helt sjukt fantastiskt! Nu säger jag inte att alla ska göra det, skulle vara kul men aa, låt oss vara realistiska. 

 

Men jag förstår verkligen inte varför man sätter sån press på "förhållanden" på alla hjärtans dag? Jag menar liksom det är inte så att man kommer göra slut om man inte kan träffas på alla hjärtans dag direkt. Visst är det gulligt om man gör lite speciella saker, tända lite ljus, några rosor, middag osv. Men vilken regel säger att man inte kan göra det en helt vanlig dag? Det är ju helt ärligt mycket gulligare när ens kille/tjej kommer med presenter en helt vanlig tråkig onsdag eftermiddag liksom. Att få presenter till alla hjärtans dag har ju blivit en tradition, som presenter på julafton. Det är förutsägbart. Så blir man jätte sur om man inte får något, av någon anledning. Jag menar, borde inte hela dagen gå ut på att vara tsm? 

 

Varför förknippar så många kärlek och lycka med materiella saker? Sen när älskar man någon mindre för att man inte köper något man kan ge den andra vilken dag på året som helst?! Liksom choklad, blommor, nallebjörnar, smycken osv, kan man ju ge varandra när som helst. Det betyder väl inte att man älskar någon mindre för att man inte köper saker till den? 

 

Nu låter jag som världens alla hjärtans dag hatare, och tro mig det är jag inte. Jag är bara så sjukt trött på att vissa ska vara jobbigt, äckligt, överdrivet gulliga bara för att det är alla hjärtans dag. Liksom seriöst. Kan ni inte vara gulliga under dom 364 andra dagarna på året? Eller är det bara för att det står KÄRLEK på en dag så är det bara då ni ska vara gulliga? NO. Just no! 

 

Bara för att klargöra och sammanfatta de här inlägget, så säger jag så här: Jag tycker att det är jätte gulligt när killar/tjejer fixar något åt sin pojkvän/flickvän. Romantik är det jag lever för. MEN jag tycker att det är jätte drygt när folk ska överdriva alla hjärtans dag och få det att verka som att presenterna är ALLT som spelar någon roll. När det egentligen ska vara så att presenterna bara är en BONUS! 

Man ska älska varandra ALLA dagar på året. Men det kanske bara är jag som tycker det. 

 

Nu ska jag gå och städa mitt ny ommöblerade rum! 

Puss xx

Träning. Det har alltid varit en stor del av mitt liv, men på olika sätt. 

Jag har den oturen att gå upp i vikt jätte lätt. Vilket gör att jag hela tiden måste vara aktiv om jag inte vill spräcka mina byxor och se ut som en fet kossa. Jag har den senaste tiden tränat på ett eller annat sätt varje dag sen 3:de februari.

 

Om man följer mig på instagram så ser man mina varje dag uppdateringar. Jag har förlorat ca 3 cm runt låren på en vecka. EN FREAKING VECKA! Det är heeeelt sinnessjukt! Jag kan knappt fatta det själv. Som tur är har jag lätt att gå ner i vikt också. Jag har gått ner ca 5 kg allt som allt. Det är otroligt!

 

Att ha en gympartner har inte funkat så bra för mig förut, men nu har jag en "PT" som inte har någon barmhärtighet alls. Jag kan känna mig döende, men han tvingar mig göra skiten ändå. Och även om jag lackat ur på honom och sagt att jag hatar honom några gånger, klagat huvet av honom och varit världens pain in the ass, så har han fortfarande tvingat mig träna och jag är skyldig allt till honom!

 

Han är en av dom bästa mäniskorna jag känner, och jag mår illa om jag inte tränar när jag läser hans blogg. Jag har fortfarande träningsvärk och jag gymmade med honom i måndags... Det är liksom inte vanligt. Och hans pass är banne mig inte mänskliga. Han lever seriöst efter ordspråket "gör om. gör rätt" För så fort jag ramlar, lägger mig ner, stannar eller what ever, så måste jag börja om från början. Det är sjukt irriterande då men man tackar honom efter. Det är även han som håller räkningen. Och han kan inte räkna.. Man kanske ska göra 10 armhövningar, så när du är på typ 8 så kan han säga 5 kvar. Man ba: VA!? Men det är bara att bita ihop och fortsätta, misslyckas man, får man börja om. 

 

Jag har inga avsikter att sluta alls! Ska fortsätta träna som jag gör, och som han lärt mig. Ändå fram tills jag når mitt mål! Sen kan jag ändra schemat lite, för att behålla målet och inte gå och bli en kossa igen. Nu säger jag inte att jag är "tjock" Det har jag aldrig varit. Problemet är att jag har lår, rumpa och mage som typ "sitter ihop" så, så fort jag går upp i vikt, även om det bara är ETT kilo. Så sätter det sig på låren direkt, och jag ser dubbelt så stor ut. 

 

Jag kommer forsätta skriva om min träning, min mat och mitt liv. (insperation av honom) Och om någon skulle behöva hjälp så skulle jag jätte gärna hjälpa till! Jag är inte expert. Faktum är att jag är långt ifrån. Men det har hjälpt mig, det funkar för mig, och det jag kan är det jag gör. Och det ger resultat så. Varför inte? 

 

Nu blir det ingen träning förän på Fredag. Ja, jag ska träna på alla hjärtansdag! Eller aa, om jag är frisk, ska jag träna då! 

Puss xx

Nej jag är inte perfekt.

Ja jag gör misstag.

Nej jag ser inte ut som en modell,

Ja jag har fel,

Nej jag mår inte alltid bra,

Ja jag har känslor,

Nej jag ler inte bara när jag är glad,

Ja jag ler fast jag är ledsen. 

 

Jag har inte den ultimata modell kroppen, inte det perfekta ansiktet med dom perfekta käk benen. Jag har inte det perfekta leendet och dom finaste tänderna. Jag har inte det vackra långa håret och och dom långa fina benen. Jag har inte den perfekta fasta rumpan och den perfekta hyn.

Jag är jätte konstig och jag är jätte jobbig. Jag är den mest komplicerade människan i världen. 

Jag är jätte hyper och jätte framåt. Mår jag illa syns det inte, mår jag skit syns det inte. Jag klagar väldigt sällan och om jag gör det så är det illa. Jag hatar att prata om mina känslor och jag hatar att visa dom. Jag har tillits svårigheter och jag har mina anledningar till dom.

 

Jag faller sällan för människor, men om och när jag väl gör det så är det illa, för då blire djupt. Jag har skumma tankar och mina tvångstankar skulle få en människa att ta livet av sig. Jag har otroligt höga krav på mig själv, dom flesta når jag inte upp till och det gör så att jag mår ppsykiskt dåligt. Jag är inte den smartaste människan som folk känner, är inte den snällaste eller bästa människan heller. Jag blir ganska lätt bortglömd. Jag är inte den största mest vältränade människan som finns och jag är inte heller den roligaste, jag är rätt slarvig och glömsk av mig och jag mår ganska ofta dåligt för att jag sover för lite. Kan inte heller sova mer för att jag har för mycket energi och jag har slutat träna för att jag inte hann. 

 

Jag pratar aldrig om mina känslor för att jag inte gillar det och jag tycker att jag lägger en sån börda på andra. Jag älskar när folk pratar med mig för att jag mår bättre då. Inte för att dom har problem utan för att dom litar på mig tillräckligt för att berätta det! Jag säger aldrig vad jag egentligen vill säga för att jag inte vill verka som en uppmärksamhets sökare. Jag vill inte verka jobbig och irriterande, självisk eller dryg. 

Är jag tyst är det inte för att jag inte har något att säga utan för att jag inte känner för att dränka dig i mina problem. 

Jag var på vårdcentralen idag och fick en operationstid. Jag ska bara operera foten så det är ingen fara så men medan jag var påväg hem kom jag och tänka på en sak. Tänk så hade det varit ett sjukhus och inte bara en vårdcentral? Tänk om jag fått en tid att operera hjärtat och jag hade dött? Vad skulle folk komma ihåg mig för? Visst mina kompisar och min familj kommer vara lite ledsna ett tag men så går dom vidare med sina liv. Dom kommer inte gråta för alltid. Inte ens människorna i skolan kommer se att jag är borta. Vad kommer folk komma ihåg mig för? Jag har inte gjort något. Inte något alls faktiskt. Någon gång har jag väl fått någon att skratta, fått en främling att le. Men sen då? Det är inte så att någon av dom kommer komma ihåg mig efter det, skulle dom se mig så skulle dom ändå inte känna igen mig. Jag vill bli ihågkommen som något bra, inte bara för att få massa attention. Jag vill göra en skillnad, göra saker bättre! Men jag säger alltid att jag ska göra det när jag går ut skolan, osv osv. Men vad händer om jag dör imorrn? Jag kommer inte hinna gå ut skolan då, jag kommer försvinna från jordens yta, precis som minnet av mig kommer försvinan från alla som känt mig. Dom kommer väl kanske komma ihåg mitt namn, men till slut kommer även det att försvinna. Dom kommer inte kunna säga mitt namn och vara stolta över något speciellt, visst jag var väl snäll, men sen då? Jag har väl varit snäll i mitt liv antar jag, men sen då? Vad har jag gjort med mitt liv? Jag har inte gjort ett skit. Folk kommer väl förmodligen komma ihåg mig som "den där som pratade mycket, som hade snygga bröst och nice röv" men det lär väl vara det. Vad sen? Jag kan säga, "jag kan göra det där imorrn" men är det säkert att jag får en dag imorrn? Hur kan jag vara så säker på det? Det kan jag ju inte... Jag kan säga "aa, vi ses imorrn!" men vem har sagt att jag kommer träffa personen imorrn? Jag vet inte när jag kommer dö. Jag kan dö inatt, om en timme, till och med om en minut. Jag kanske inte ens hinner skriva klart den här innan jag dör. Men det vet jag inte. Jag vet inte när min tid är ute, ändå gör jag inget av den tiden jag fått. Ändå klagar jag över massa saker, istället för att njuta av att kunna andas, jag sitter och är "bekymrad" över att jag har mycket att göra, när jag kanske inte ens får möjlighet att göra dom. Nu menar jag så klart inte att man ska vara rädd för att dö, utan tvärtom, man ska ta vara på tiden man lever! Man ska tänka att "om jag får reda på att jag dör imorrn så kan jag säga att jag haft ett riktigt bra liv" Man ska göra de mesta av tiden man fått att leva, ändå tänker ingen på det. Ändå tar man livet och tiden för givet. Varför gör man det? Varför är vi så bortskämda att vi inte tänker mer på det viktiga i livet? Varför är vi inte så ödmjuka? En massa varför har jag lust att rabbla upp, men det kommer inte göra saken bättre. Så jag säger såhär, från och med idag, ska jag börja LEVA, asså på riktigt! Jag ska inte behöva ligga där på dödsbädden och tänka "what if?" utan jag ska kunna säga "I shouldn't have done that crazy shit, but it was fun" Från och med nu är det slut tjatat och början på agerande! Jag ska leva och inte bara vara vid liv! 

Min förebild. Många har jätte stora kändisar som förebilder, eller deras mamma. Vilket är jätte vanligt. Men mina förebilder är inte kända alls, inte på det sättet iaf. Jag ska lista upp mina största förebilder och varför. 

 

1- Min största förebild är min kusin. Hon är 3. Varför? Jo, för hon har cancer. Hon får ta hemska mediciner 3 gånger om dagen. Hon får åka in till sjukhuset i timmar varje vecka, hon har ont ändå klagar hon inte. Hon ber om enkla saker och hon gick från en energi boll till en tyst liten nalle som bara sitter där. Ändå kämpar hon vidare. Hon kommer bli bra snart, för hon är så stark! Hon är 3 och har gått igenom mer än vad jag har under hela mitt liv.

 

2- Min faster Diana. Hon är en av dom starkaste kvinnorna jag någonsin mött. Hon är inte bara sjukt stark, utan jätte snäll, rolig, smart och hur snygg som helst! Jag har sett upp till henne sen jag var jätte liten. Dagen hon gifte sig och flytta har jag bara vuxit närmre henne, hon är den bästa fastern i världen. Och den som vill säga emot eller protestera kan hålla tyst och gå. Hon är bäst! 

 

3- Min morbror. Han är en av världens snällaste, omtänksamaste och generösaste människorna på den här jorden! Jag älskar honom till världens ände! Jag skulle inte kunna be om någon bättre människa att ha i mitt liv! Han är bäst! Han är polis, sen jag föddes har jag alltid haft hög respekt för poliser, militärer, brandmän osv, dom sätter sitt liv på spel varje dag för att rädda våra! Han tränar blivande poliser och han är högt uppsatt inom polis styrkan. Han jobbar och sliter och han gör allt för sin familj. Han är och kommer alltid vara en av dom viktigaste männen i mitt liv.

 

4- Den enda mannen i mitt liv just nu. Min pappa. Han har gått igenom så mycket och ändå lyckats så sjukt bra! Han är den bästa mannen i världen! Om min man är hälften mannen som min pappa är kommer jag leva som en prinsessa. Min pappa har lärt mig lojalitet, ärlighet och ansvar. Han har format mig till den kvinnan jag är idag, och utan honon vet jag inte vad jag skulle göra. Han är den bästa pappan i hela världen! Vi bråkar, vi båkar rätt ofta. Men det spelar ingen roll för det är glömt och förlåtet några minuter efter att vi bråkat klart. Han är bäst! 

 

5- Den kvinnan jag bokstavligt inte skulle vara här utan. Min mamma. Hon är den viktigaste kvinnan i mitt liv, och hon är den starkaste, jobbigaste, envisaste, underbaraste, mest irriterande och framför allt bästa människan på den här jorden! Även om jag inte vill erkänna det, så är jag riktigt lik henne på många sätt, inte bara utseendemässigt. Utan personlighetsmässigt också. Jag är minst lika stark, jobbig, envis, underbar och irriterande som henne. Hon har lärt mig allt jag kan, allt jag vet och hon har lärt mig att stå på mig. Att ta hand om mig kan verkligen inte vara enkelt! Jag är en riktig pain in the ass ganska ofta. Jag är orolig att hon ska drabbas av en hjärtinfarkt någon gång pga, mig. Jag vet att jag är en riktigt jobbig människa och ändå älskar hon mig mer och mer för varje dag. Det är det som förvånar mig så mycket. Hon är så underbar och även om vi också bråkar riktigt mycket vissa dagar så vet jag att hon är den första att vara där om jag behöver hjälp, hon är den första som skulle ta sitt liv för mitt och hon är den första som skulle stå där och spöa skiten ur någon som gör mig illa, hon skulle fullständigt skita i polisen, fängelse osv.. Hon skulle ta allt, bara jag är säker. Så länge jag mår bra, är hon glad. Och det är just det som gör henne så bra, hon gör allt för mig. Och jag skulle verkligen inte tveka när det kommer till henne också! Jag vet att jag i framtiden kommer att vara läskigt lik henne, men det skulle inte göra mig något. Hon är ju den bästa någonsin, och varje gång vi bråkar så blir jag lite ledsen just pga att jag är så jobbig. Även om jag inte säger det här tillräckligt ofta till henne så älskar jag henne över allt i hela världen! 

 

Jag skulle kunna lista upp en hel bibel om folk i min familj som jag ser upp till, jag skulle kunna skriva 3 biblar om varför. Men jag nöjer mig med topp 5. Utan dom här skulle jag inte vara den jag är. Dom har lärt mig allt jag kan och är, allt från att vara ödmjuk till lojal. Att vara tacksam för vad man har och ta vara på varje minut man har. Att tacka Gud för att man mår bra, är frisk och har tak över huvet. Dom har lärt mig att styrka inte bara är muskelmassa utan hur envis man är för att lyckas. Att kämpa vidare fast det är svårt och fast det gör ont. Att ALDRIG ge upp! Dom ger mig glädje, sorg och allt där i mellan. Det finns inget jag skulle kunna göra utan dom. Det är dom som lär mig varje dag, dom formar mig varje dag, dom ger mig allt jag behöver. Dom ger mig kärlek. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur mycket jag älskar dom här människorna men jag ska korta ner det och bestriva dom med en mening.

Dom betyder allt, utan dom är jag inget och jag älskar dom mer än männiksor någonsin kommer förstå. 

Jag vill inte veta hur jag skulle vara nu utan dom. Även om vi inte alltid kommer överrens och även om dom kan vara jobbiga, så är dom jobbiga på det bästa sättet man kan vara det på just för att dom är bäst! 

 

Puss xx

Ont. Ja, det gör så ont. Det här inlägget kommer vara det svåraste någonsin. Jag ska skriva allt. Få ut allt ur min hjärna, lätta på mitt hjärta. bara för att kunna slappna av. För att kunna leva fullt ut. För att kunna andas. För att kunna le, på riktigt. Ska släpppa ner alla väggar. Stå naken inför världen, rädd men ren. Ska släppa ner allt jag byggt upp och vara helt ärlig. För första gången i mitt liv, ska jag skriva ner det som finns i min hjärna och hjärta. 

 

När man frågar hur jag mår brukar man få ett halvt ärligt svar. "Jag mår bra." Den där meningen. Den där uttjatade meningen. Hur ska man annars svara när man inte längre vet? Hur ska jag svara när allt jag vill göra är att hoppa över frågan. När man frågar hur jag mår är allt jag vill säga "jag vet inte" Jag använder det ibland. "Jag vet inte, har inte känt efter" är ett svar man kan få av mig. Och det är den enda meningen som är närmst 100% ärlighet. 

 

Jag kan inte känna vissa känslor längre. Låter skumt, I know. Men det är sant. Jag kan inte känna saknad, och inte sorg. Jag kan bara känna sorg för stunden, men inte längre än en dag och en natt. Jag kan inte känna saknad alls, oavsett vem personen är. Jag saknar inte min farmor, den viktigaste personen i mitt liv, jag saknar inte mina kusiner, jag inte sett på 2 år, jag saknar inte min mormor, som jag älskar över allt. Jag saknade inte ens min mamma när hon va borta i 2 månader. Jag kan inte känna saknad över huvetaget. Även om jag försöker. Jag kan säga det till folk som säger det till mig, men jag kan aldrig mena det för det är en känsla jag slutat känna för länge sen. Jag kan inte heller känna sorg. Sorgen att min farmor är borta försvann dagen efter hennes begravning, sorgen över att en kille krossat ens hjärta försvinner dagen efter händelsen. Jag känner mig jätte elak för att jag inte kan säga till folk, "jag saknar dig också" och mena det. För sanningen är den att jag inte kan göra det. Jag kan inte sakna någon eller vara ledsen över något som hänt. Jag kanske vill träffa en människa som jag inte sett på länge, men det är inte p.g.a. saknaden för personen. Och jag låter jätte hemsk om jag säger det till folk, men vad ska jag göra, shit happens, och spåren av det är det här. 

 

Varför jag inte kan känna saknaden är för att jag tvingat min hjärna att stänga av den känslan. Jag stängde av den tidigt för att slippa sakna mina kusiner i alla andra länder dom bor i. För att inte behöva gråta varje gång jag ska åka ifrån någon oavsett vem det är och vart jag ska. För att slippa må dåligt över att en person jag har haft i närheten plötsligt försvann. Jag stängde av den för att kunna se fram emot att se dom igen och för att kunna vara glad,

 

Varför jag inte kan känna sorg är av nästan samma anledning. Jag har varit med om mycket. Mycket som varit dolt. Ingen vet, inget såg, ingen hörde förutom dom iblandade. Jag teg för att jag inte orkade med att prata om det. Jag var en duktig flicka och lyssnade på vad jag skulle göra. Låter som sexuella övergrepp, men nej det var det inte. Tackar jag Gud för. Jag har blivit taffsad på, utstött, nertryckt och slagen. Jag har fått höra att jag suger att jag inte duger och att jag inte är värd något. Folk har lekt med mina känslor för mitt utseende och fått mig att tro något som inte fanns för att komma åt min kropp. Jag har fått mitt hjärta krossat ett X antal gånger för att jag inte vill ligga och jag har blivit behandlad som luft för att jag sagt ifrån. Jag har haft ätstörningar, depressioner och självmordstankar. Jag har mått skit i dagar, men ingen märkt det för att jag spenderat år på att bygga upp ett leende som kan lura en lögndetektor. Jag kan säga och göra vad som hellst och få folk att tro på det. Jag har spenderat så mycket framför spegeln för att få mitt leende att se äkta ut. För att få folk att tro på det. Jag har varit med om saker som folk kanske inte tycker är något. Men för någon med krav över huvet, med saker planerat hela tiden och ett krav att göra alla glada blir det för mycket. 

 

Jag har sagt emot men ingen lyssnar. Vem ska lyssna på lilla mig liksom? Allt jag säger är ju så obetydligt, det jag säger menar jag ju inte. Jag är ju inte så viktig. Jag har blivit påhoppad av ett flertal killar på en och samma gång för att jag inte ville att dom skulle röra mig. Jag blev nertryckt till golvet och blev taffsad på ställen man inte bör bli taffsad på emot sin vilja. Folk ser mig som vandrande bröst och rumpa. Det är det dom flesta ser. Allt jag säger är det ingen som bryr sig om så länge jag har en tillräckligt urringad tröja. Eller tillräckligt tajta byxor så rumpan framhävs. Jag är säker på att mer än 90% av alla mina killkompisar skulle inte ens pratat med mig om jag var planka och jag är säker på att nästan ingen av dom vet vilken ögonfärg jag har, men har listat ut vilken kupa jag har på min bh. Vissa är min kropp allt dom ser. För vissa är inte personliga gränser någon dom bryr sig om. Att veta det här men inte kunna göra något åt det är ren tortyr om man låter det påverka en. Därav har jag slutat bry mig för att jag är van, japp, det är nog det rätta ordet för det. Jag är vin vid den skit som jag har i mitt liv. Det är en hemsk tanke, att vara van vid att få massa skit. Men det är jag. Därav känner jag ingen sorg i mer än en 24 timmar. Ibland mindre, men aldrig mer. 

 

Jag har så många människor i mitt liv som inte bör finnas där, ändå kan jag inte finna hjärtat till att ta bort dom. Jag klarar inte av att göra en person ledsen, det är mot min natur. Jag kan inte se en person ledsen och veta att det är mitt fel. Ändå slutar det med att det är jag som blir ledsen när jag försöker göra dom på bättre humör. 

Jag var splittrad inuti i flera år, jag fick svårt att lita på en människa utan att ha mina aningar om att den kommer göra mig besviken, mitt hjärta förblev stängt som ett kassaskåp med förlorad kod. Jag kunde inte släppa in någon i där. Vissa tycker det är konstigt med tanke på att jag är en sån varm och älskade person. Jag kan närligen ge kärlek till människor, men jag tillåter inte någon ta den kärlek som kan definieras som kär. Jag har riktigt svårt att hitta någon jag vill ge den lilla biten till. Gör jag det så är det inte fullt ut heller. Inte förän personen bevisat varför han ska få den. 

 

Förra året var jag ett skäppsbrott, ett gammalt, övergivet, skattlöst skäppsbrott. Jag var äcklad av mig själv, det jag såg i spegeln dög inte, det var itne bra. Det var fult, äckligt, sönder rört och smutsigt. Jag orkade inte titta på mig själv. Jag kunde le, skatta och vara glad, men det var sällan helhjärtat. Jag ville försvinna, ta första bästa tåget ut ur livet, jag kände mig som en börda och jag hatade min kropp, mitt utseende, hela jag. Jag hatade mig själv. Men så fick jag tänka vad som egentigen betydde något i livet, därav försvann min känsla för sorg totalt. Jag har dom bästa kompisarna i världen.

Jag smsa några igår kväll. På smset stod det "Vad skulle du göra om du fick reda på att jag skar mig" 

Svaren var det gulligaste någonsin.
Jag fick svar som "Blivit orolig och undrat vad du gjort" 

"Jag skulle bli jätte orolig och fråga varför du ens gjorde de och vad som fick dig att göra det mera. För jag bryr mig om dig och vill inte att du ska få sånna fula ärr som jag har" 
"Jag skulle bli jätte ledsen! Och vilja hjälpa dig" 

"Omg om jag hittar ärr och skit kommer jag döda dig" 

Fick några jätte gulliga svar och förmodligen en del sura miner över frågan. Men Hur mycket mina kompisar bryr sig om mig är något jag aldrig tar för givet. Det är för dom och min familj som jag fortfarande lever. Jag slutade leva för min egen skull för länge sen. Men nu är livsglädjen tillbaka och jag lever för mig själv mer och mer för varje dag. Utan min familj och mina underbara vänner är jag inget, och jag kan aldrig tacka dom nog för att dom räddat mig. Utan att över huvetaget veta om det. xx

Familjen, det är något vi alla är födda in till.Vi väljer den inte, men vi måste leva med den. Vi älskar medlemmarna i den, alla gör det. Iaf tills vi blir 13+ då börjar alla hormoner komma igång och vi typ hatar hela världen. Nu är det inte så att alla gör det men marioteten av Sveriges ungdommar gör det. Då man alltid tycker att föräldrarna överdriver och att dom är dumma i huvet osv...

 

Egentligen så är dom varken eller. Visst vissa föräldrar, ta mina som ett exempel, som kommer från ett annat land där man har en annan kultur, så kan det bli en hel del kulturkrockar. Det som alla ungdommar tykcer är det mest naturliga i världen kanske inte man gör i deras "hemland" sova över hos människor är en av dom vanligaste frågorna som kommit upp hemma. Jag fick sova borta första gången när jag var 15, vilket folk tycker är jätte konstigt. Jag har inte sovit borta sen dess. Visst hos släcktingar och det sover jag ganska ofta men inte hos kompisar. Men det går jätte bra att ha kompisar över hos mig, det är inga problem. Så länge jag inte är borta. Jag får dock inte ha killkompisar som sover över, inte heller sova hos killkompisar. Ganska lätt förklaring till de egentligen. Jag ska även vara hemma ganska tidigt om man jämför med massa andra av mina kompisar. Jag ska vara hemma redan vid 7 nu när det är vinter. Bara för att det är så förbannat mörkt. Jag får ju gå ut efter om jag ska till en kompis, men det brukar sluta med att jag stannar hemma. På sommaren är det lite friare dock, då kan jag få vara ute till 10-11 beroende på vart vi är och vad jag gör. Fortfarande konstigt för vissa att förstå. Jag började även städa när jag var 12, inte som barnslav utan mer för att lära mig att ta ansvar. Många av mina kompisar redan då tyckte att det var skumt, men jag fann det helt naturligt.

 

Även om jag och mina föräldrar hamnar i många bråk ganska vardagligt. Så älskar jag dom till bitar. Jag skulle göra allt för min familj, oavsett vad det är. Min familj betyder verkligen allt. Och under en period så såg inte jag vad jag hade, och dagen jag vaknade upp så skämdes jag så sjukt mycket för att jag inte insåg det då. Min familj är inte perfekt. Den är faktiskt långt ifrån, men det är de som gör den så underbar. Du har aldrig en tråkig minut, och då ska vi inte ens nämna min släckt! Det får jag skriva om en annan gång. Min familj är som den är. Man väljer inte sin familj, man får den som en gåva. Ta hand om den och älska den som en också! 

Puss xx

Idag blir det film prat! 

Jag älskar filmer så sjukt mycket! Kan kolla på 4-5 stycken om dagen om jag har möjlighet till det. Men det finns så sjukt mycket som även irriterar mig med dom. Liksom saker som seriöst inte händer. Jag har lätt att fastna för filmer, har dom en bra början är jag fast. Men filmer där det är överdriven romantik, eller överdrivet av något över huve taget stör mig. Liksom, hur en tjej kan vara inlåst i en månad och ändå komma ut och se nyrakad ut. Liksom va?! Man har väl inte rakhyvlar i en cell utan något annat än en toa? Hon har blivit torterad varje dag, ändå inga ärr. Liksom jag vet att vi tjejer/kvinnor what ever, är starka men hallå. Inte ens vi är så starka. Jag vet hela den här "det är bara en film" grejen but still. Det skulle väl inte skada att slänga in lite hår och ärr? Sen finns det jätte mycket småsaker ingen egentligen bryr sig om men som jag ändå stör mig på och det är, när dom svarar i telefon. 90% av tiden kollar dom inte vem det är och 50% av tiden säger dom inte hej då utan bara lägger på. Skulle det vara så fel att slänga in ett "Yea hello?" eller ett "talk to *personens namn*" eller nått? Liksom vad är felet där? Sen det där med att dom aldrig låser sida bilar. Vad är egentligen grejen med det? Asså dagens bilar har liksom en knapp på nyckeln som man klickar på så låser bilens dörrar. Vad tusan är det svåra med att klicka på den knappen? 

 

Kollar man på romatiska filmer så är det jag stör mig på mest att tjejen 99.99% av alla gånger får sin kille. Asså va?! Varför kan inte livet va så? Vem skulle klaga över att få en skit snygg modell liknande, skit snäll, lojal, trogen, vänlig, artig och modig kille? Som bara kommer där och tar en med storm så tider man iväg i solnedgången? Skulle någon verkligen klaga över det? Nu kommer hela den här "det är bara en film" skiten in i bilden igen men who cares!!?!!?! Vi får in oss skiten redan när vi sitter i blöjor och suger på tummen. Varje prinsessa är helt perfekt, inga finnar, ingen mens, inga skadade hjärtan, inga skillsmässor eller break ups. Utan deras liv är som en dans på rosor som man säger. Och sen har vi ju det där typiska "köp en två liters glass, sätt dig i soffan och gråt till en över romantisk film" grejen som jag tror att nästan varje kille tror att vi tjejer gör när vi går igenom ett avslutat föhållande eller bara blir dumpade. Men liksom vad är det för skit? Hälften av alla tjejer som gör det, gör det ju för att hon förhodligen sett massa filmer där folk gör det. Det är inte så det ska gå till! Usch... 

 

Sen kan vi ju diskutera skräckfilmer.

Jag har sluta kolla på skiten, inte för att jag är rädd för dom på något sätt. Jag älskar skräck, men simply för att personerna ofta går mig på nerverna. Som de klassiska "springa upp för trappan" skiten. ASSÅ VEM SPRINGER UPP FÖR EN SKIT TRAPPA NÄR MAN BLIR JAGAD AV EN PSYKOPAT?!!?!??! Allvarligt!??!?!?!? Och vilken idiot frågar en mördare vem den är. Som om mördaren skulle ba; Nej men tjena! Glömde jag presentera mig? Mitt namn är **** Och jag vill döda dig för att jag haft en jobbig uppväxt. Poppa lite popcorn så berättar jag min historia för dig." Liksom allvarligt. Och hur kommer det sig att ingen i en skräckfilm har en mobil? Varför inte ringa polisen när man hör att någon är i huset istället för att gå ner och ba "Hello? Is anyone there?" Liksom vad förväntar personen sig? Att mördaren ska ba "ja! Jag är i köket, ska bara välja ut vilken kniv jag ska använda för att döda dig" Liksom oooohhh -.-'' Blir så frustrerad på skiten. Man ska verkligen inte vara en person som tänker logiskt när man kollar på skräck. Det funkar inte så bra... Men det jag stör mig mest på är inte bara att dom ropar efter personerna i huset utan när telefonen ringer och personen säger "I'm gonna kill you" Så skriker man inte i telefonen och springer upp på sitt rum. Inte heller skriker man och säger "Who are you?" för jag kan garantera att personen inte kommer svara på det. Utan det man gör är att man springer ut ur huset fort som attan samtidigt som man ringer polisen med den fiffiga uppfinningen alla har, jo en mobiltelefon. Medan man gör det skyndar man sig till polisstationen eller en granne. Bor man mitt ute i ingenstans, låser man in sig i ett rum med en ingång och inga fönster medan man pratar med polisen i telefon. Man ska även se till att ha något riktigt vasst med sig i handen, utifall att. Det är så man ska göra! Men aja, jag är ingen "movie maker". Tror nog mina skräckfilmer skulle vara rätt tråkiga om jag ska vara ärlig. 

 

Aja det var en del om det. Part 2 får komma en annan onsdag! 

Puss xx 

Eftersom att jag skrev om konserten igår blev jag sugen på att skriva lite om just det ämnet idag!

Varför ska man gå på konsert? Jag älskar konseter för känslan, ljudet, människorna. Ja allt! Har man aldrig varit på en konsert så har man verkligen missat något! OMG! Det är så underbart! Jag kan gå på konsert varje dag utan att klaga! Det är en sån underbar känsla och sån härlig atmonsfär! Gud! Att få se personen stå där, och höra musiken spruta ut högtlarna och sen alla männiksor som samlats för att göra precis det som du gör. Man kan inte stå still utan måste dansa, man måste skrika och sjunga med, det är omöjligt att motstå! Kan du prata dagen efter konserten har du inte upplevt det till fyllo! Det bästa som finns är när artisten precis kommit ut, då alla exploderar av glädje och man kan inte hålla sig från att skrika! Det är en sån underbar känsla, när alla miljarder fjärlilar i magen vaknar sekunderna innan artisten(rna) kommer ut. Har man gått på en konsert är man fast! Man vill bara ha mer och mer, man kan inte få nog. Det är som en drog! Adrenalinet pumpar och kroppen hypas och du mår inget annat än bäst! Det är den bästa och härligaste känslan i världen! Den påminner lite om när man är kär. Helt underbar! Att gå på konsert är riktgit högt rekomenderat! Man ska inte glömma öronpropparna bara.. Det slutar inte bra.. 

Puss xx