Kära Bloggbok
Jag var på vårdcentralen idag och fick en operationstid. Jag ska bara operera foten så det är ingen fara så men medan jag var påväg hem kom jag och tänka på en sak. Tänk så hade det varit ett sjukhus och inte bara en vårdcentral? Tänk om jag fått en tid att operera hjärtat och jag hade dött? Vad skulle folk komma ihåg mig för? Visst mina kompisar och min familj kommer vara lite ledsna ett tag men så går dom vidare med sina liv. Dom kommer inte gråta för alltid. Inte ens människorna i skolan kommer se att jag är borta. Vad kommer folk komma ihåg mig för? Jag har inte gjort något. Inte något alls faktiskt. Någon gång har jag väl fått någon att skratta, fått en främling att le. Men sen då? Det är inte så att någon av dom kommer komma ihåg mig efter det, skulle dom se mig så skulle dom ändå inte känna igen mig. Jag vill bli ihågkommen som något bra, inte bara för att få massa attention. Jag vill göra en skillnad, göra saker bättre! Men jag säger alltid att jag ska göra det när jag går ut skolan, osv osv. Men vad händer om jag dör imorrn? Jag kommer inte hinna gå ut skolan då, jag kommer försvinna från jordens yta, precis som minnet av mig kommer försvinan från alla som känt mig. Dom kommer väl kanske komma ihåg mitt namn, men till slut kommer även det att försvinna. Dom kommer inte kunna säga mitt namn och vara stolta över något speciellt, visst jag var väl snäll, men sen då? Jag har väl varit snäll i mitt liv antar jag, men sen då? Vad har jag gjort med mitt liv? Jag har inte gjort ett skit. Folk kommer väl förmodligen komma ihåg mig som "den där som pratade mycket, som hade snygga bröst och nice röv" men det lär väl vara det. Vad sen? Jag kan säga, "jag kan göra det där imorrn" men är det säkert att jag får en dag imorrn? Hur kan jag vara så säker på det? Det kan jag ju inte... Jag kan säga "aa, vi ses imorrn!" men vem har sagt att jag kommer träffa personen imorrn? Jag vet inte när jag kommer dö. Jag kan dö inatt, om en timme, till och med om en minut. Jag kanske inte ens hinner skriva klart den här innan jag dör. Men det vet jag inte. Jag vet inte när min tid är ute, ändå gör jag inget av den tiden jag fått. Ändå klagar jag över massa saker, istället för att njuta av att kunna andas, jag sitter och är "bekymrad" över att jag har mycket att göra, när jag kanske inte ens får möjlighet att göra dom. Nu menar jag så klart inte att man ska vara rädd för att dö, utan tvärtom, man ska ta vara på tiden man lever! Man ska tänka att "om jag får reda på att jag dör imorrn så kan jag säga att jag haft ett riktigt bra liv" Man ska göra de mesta av tiden man fått att leva, ändå tänker ingen på det. Ändå tar man livet och tiden för givet. Varför gör man det? Varför är vi så bortskämda att vi inte tänker mer på det viktiga i livet? Varför är vi inte så ödmjuka? En massa varför har jag lust att rabbla upp, men det kommer inte göra saken bättre. Så jag säger såhär, från och med idag, ska jag börja LEVA, asså på riktigt! Jag ska inte behöva ligga där på dödsbädden och tänka "what if?" utan jag ska kunna säga "I shouldn't have done that crazy shit, but it was fun" Från och med nu är det slut tjatat och början på agerande! Jag ska leva och inte bara vara vid liv!
