Kära Bloggbok
Ganska kul att man har så många kompisar, som säger "jag finns alltid" eller "du och jag genom allt" och bla bla bla blaaaaaaa... Men sen när men väl behöver just dom vännerna som snackar så mycket, finns dom inte. Pofffff så är dom borta. Det är så sjukt lätt att snacka, så lätt att soptta ut ord. Men när det väl kommer till kritan är alla ord som bort blåsta. Som om dom inte ens blivit sagda. Personerna glömmer dig. Du finns inte i deras värld längre. Ditt problem är inte viktigt. Jag skulle faktiskt vilja försvinna, som om jag försvunnit från jordens yta. Bara för en vecka, bara för att se hur många som faktiskt skulle bry sig, och märka att jag är borta. Och kanske till och med sakna mig. Mina närmsta vänner, dom jag håller närmast hjärtat, dom snackar inte. Min allra bästa kompis har aldrig sagt "Jag finns alltid här för dig hjärtat, det är bara att ringa" Varför? Jo för att hon inte bhöver det. Det är det mest självklara i hela världen. Och en annan anledning till varför är för att hon bevisar det istället för att prata om det. Istället för att sitta och säga det, ringer hon mig och frågar hur jag mår om något nu har hänt. Jag är bara så sjukt trött på människors tomma ord. Menar du dom inte, säg dom inte. Gaaaash hur svårt ska det vara... -.-''
